Man kan säga att vi var i hissen ...
0kommentarer
Vi åkte värsta stora båten till Helsingör. Den svalde massor av bilar, motorcyklar, ja, t o m lastbilar. Det var ett hemskt oväsen när vi gick av bilen, skulle nästan behövt mina hörselkåpor. Resan gick snabbt, vi hann knappt upp förrän vi skulle ner till bilen igen. Sen körde pappa lite vilse. Jag såg skylten Marienlyst men vi hamnade ute på piren där alla stod och fiskade (det vill jag testa när jag blir stor). Väl framme så var vi lastade till max. Jag hade mitt uppblåsbara skötbordsunderlägg över mig i vagnen. Det var kanske därför jag blev lite bajjig. Incheckade och klara beställer mamma ner hissen ... men oj, inte ens halva vagnen gick in i den. Panik! Ut tillbaka. Ny hiss. Där fick jag plats och pappa matade in väska efter väska. Mamma var lite nervös eftersom dörren stängdes lite närsom, även när pappa hade armen inne med ny väska. Puh! Trycker på knappen till nummer 435. Pling! 
Hamnade på våningen under. Tryckte igen. Pling! Inget händer. Pappa svettas och tar av sig jacka och tjocktröja. Jag känner att min bajj var ganska rejäl ... dvs det luktar!! Inga dörrar öppnas nu minsann. Mamma ringer på larmknappen. Inget svar. Jag kollar lugnt på vad som händer. Mamma ringer igen ... ganska länge trycker hon på knappen. Inget svar. Pappa tröstar oss med "Vi har i alla fall Edvins mat att äta!". Mamma trycker och trycker och det ringer och det ringer. Till slut svarar någon dansk kille som säger han ska komma upp. Tack! Sen öppnar han hissen och hjälper till att bära upp vagnen för vi satt fast lite under den våningen vi skulle till. Äntligen!
Rummet hade utsikt över Sverige och efter blöjbyte och gröt fick jag stå med pappa i fönstret och titta om jag kunde se hem till mormor. Sen gick vi på kvällspromenad. Jag somnade. Hemma på rummet la mamma mig i min goa säng, kolla vad fint nallelakan det var!
Hamnade på våningen under. Tryckte igen. Pling! Inget händer. Pappa svettas och tar av sig jacka och tjocktröja. Jag känner att min bajj var ganska rejäl ... dvs det luktar!! Inga dörrar öppnas nu minsann. Mamma ringer på larmknappen. Inget svar. Jag kollar lugnt på vad som händer. Mamma ringer igen ... ganska länge trycker hon på knappen. Inget svar. Pappa tröstar oss med "Vi har i alla fall Edvins mat att äta!". Mamma trycker och trycker och det ringer och det ringer. Till slut svarar någon dansk kille som säger han ska komma upp. Tack! Sen öppnar han hissen och hjälper till att bära upp vagnen för vi satt fast lite under den våningen vi skulle till. Äntligen!
Rummet hade utsikt över Sverige och efter blöjbyte och gröt fick jag stå med pappa i fönstret och titta om jag kunde se hem till mormor. Sen gick vi på kvällspromenad. Jag somnade. Hemma på rummet la mamma mig i min goa säng, kolla vad fint nallelakan det var!
Kommentera